Livet på BB

Efter förlossningen blev vi som sagt rullade till avdelningen. Avdelning 63 där dom håller lite koll på mamman också om man haft någon komplikation under graviditeten. Vi fick ett bra rum med två sängar och egen toalett och dusch. De visade var de sexiga jättebindorna fanns och gick igenom en liggandes amning med oss innan det var dags att sova. Första natten med Hannes. Jag sov inte många sekunder. Låg där i sängen, speedad efter hela upplevelsen och fascinerad över mitt lilla barn. Att helt plötsligt klara av att amma så där hux flux var också en konstig känsla. Vi har inte läst ett dugg om amning utan tänkt att kroppen vet vad den ska göra. Och det gör den ju... men det var ändå läskigt och kändes väldigt ovant.

Hannes sov hela natten. Vi fick väcka honom var fjärde timme för att amma. Morfin och EDA kan göra barnet väldigt trött och förlossningen tog så klart hårt på honom också.

På morgonen vaknade jag med världens träningsvärk. Inte en muskel var avslappnad. Det kändes verkligen hur livmodern fått alla andra muskler att arbeta så jag blev liggandes i sängen. Häftig känsla att ha använt varje milimeter av kroppen. Efter förlossningen fick jag även veta att det blivit ett jättestort svullen blåmärke där nere som jag blev varse när jag duschade första gången. Kändes precis som ett bebishuvud hängde ut. Det gjorde vansinnigt ont och att sitta eller stå var bara att glömma. Om vi ändå är inne på detaljer med komplikationer så kan jag ju säga att det inte bara var där det kändes som ett bebishuvud hängde ut...

Jag blev rädd att jag skulle se ut så för alltid men läkarna lugnade mig att det går att operera bort men att det värsta kommer att ge med sig de närmsta två månaderna. OPERERA BORT?? Men nejje!! Jag är färdig nu. Done, finito, förlöst och klar. Jag vill inte operera mig?!? Tack och lov behövs ingen operation. Det är på god väg att läka ihop fint av sig själv. Fick prova något som kallas is-binda. Som en tjock binda som de fyllt med vatten och kastat in i frysen. Smart idé. Det var väldigt skönt. Kollade vilka trosor jag hade packat med i väskan. Även om jag visste att det behövdes stora trosor så hade jag underskattat storleken. Jag fick ha deras sexiga nättrosor istället. :)

Första dagen kom Jonas syster på besök. Faster Tilda. Hon stannade inte så länge men hann lyfta och pussa lite på lill-prinsen. Hannes var lugn och trött.

På kvällen kom pappa/morfar och Lisa och snuttade lite på Hannes. Även dom såg ut att stortrivas tillsammans. Det är skönt att ha så många runt en som kommer älska Hannes nästan lika mycket som jag och pappa Brunbjörn. Ju mer kärlek han kan få desto vackrare och tryggare kommer hans värld att bli.

Jonas tog hand om mig och Hannes på absolut bästa sätt under tiden på BB. Han hjälpte mig att duscha. Han hjälpte mig på toaletten. Han hjälpte mig att gå några steg mellan sängen och toaletten och hämtade mat till oss från dagrummet. Nurce Jonas kallade jag honom. Vilken tur att jag har en sån fin man vid min sida. Fast han är inte min man än... även om jag gärna skulle vilja det. Jonas läser du det här nu?? ;)

Rätt som det var så sa dom att vi får åka hem om vi känner oss redo. Det var på fredagen. Självklart ville vi åka hem! Så fort vi fick klartecken på att mitt blodtryck blivit bra och Hannes är frisk så ville vi så klart hem och börja våra liv som liten familj. Vi fick återbesök redan två dagar efter för att ta prover på Hannes och mäta mitt blodtryck. Då fanns ingen anledning för oss att stanna på avdelningen.

Sen kom den omtalade bilresan hem från BB. Det gick jättebra men man ser helt annorlunda på trafiken nu. Alla andra bilister är hotfulla och Jonas som körde var fullt fokuserad på sin uppgift. Jag satt bak med Hannes. Jag var så rörd så tårarna rann. Där åkte vi samma väg som vi åkt så många gånger... men nu sitter en ny människa bredvid mig. Och han är vår!? Vi får behålla honom!! Det var ett riktigt "halleluja moment".