Ni är säkert många som undrar hur det är med mig. Håller jag ihop? Ja, jag håller ihop. Jag får stöd från min man och min glädjespridande son. Vi stöttar varandra i min familj. Jag får många fina sms från vänner. Jag får fina kommentarer från er som läser här och på facebook. Jag känner att allt det tillsammans bär mig genom sanden när jag inte orkar gå själv.
För mig har den allra värsta tiden varit.
Att se min pappa bli sjuk. Att följa honom tätt intill genom hela resan. Att leva med frustrationen att vi har tiden emot oss. Att hantera ilska och vrede. Att leva med konstant rädsla som legat och pyrt precis under skinnet. Att gå med ständig oro. Att leva under pressen att "ta vara på tiden". Att se min älskade pappa tyna bort och bli svagare, bit för bit.
Det har varit fruktansvärt.
Jag har haft väldigt svårt att prata om det med någon annan än pappa. Jag har varit rädd att släppa hoppet om jag erkänner att jag är livrädd. Om jag erkänner att jag VET att han kommer att dö då dör han. Därför har jag stuckit huvudet i sanden och burit demonerna inom mig.
Nu har jag så mycket i mig som jag skulle vilja skriva om. Bloggen kommer nog handla en del om det jag går igenom nu ett tag framöver. Jag tror det är bra att få ut det och eftersom det var en stor artikel om pappa i HT idag är det inte precis någon hemlighet att min pappa dog av cancer i söndags.
Hudiksvalls Tidning gjorde en väldigt fin artikel om pappa och de ringde mig och frågade om jag hade nån bild som de kunde få. Jag skickade en bild från min mobil där han sitter i sin röda Austin Healey med sin kära keps som han alltid hade på sig. Min bror Marcus sitter bredvid och fick köra eftersom pappa var för sjuk för att klara det själv. Bilden togs mindre än en vecka innan pappa somnade in.
Jag tycker att bilden säger så mycket om hur pappa var. En vecka innan cancern slutligen tog hans sista krafter hade han så mycket mental styrka så att han kunde komma ut och åka en tur på hälsinglands krokiga vägar tillsammans med sin son. När vem som helst annars hade legat kvar i sjukhussängen och beklagat sig över sin situation så hade han en positiv livssyn och fortsatte att ge av sig själv och att ta av vad livet hade att ge honom in i det sista.
Han har alltid inspirerat mig och den här erfarenheten har gjort att jag verkligen har lärt mig att ta vara på livet. Varje dag går att vinna om du vill.
Sorgen har jag levt med i två år men nu läggs det på något mer. Saknaden. Tomheten.
Saknad kan verkligen göra ont. Det brinner i mitt bröst när jag tänker på att min pappa inte finns i livet längre.
Min pappa sa något väldigt fint till mig innan han gick bort. Jag har tänkt att tatuera in texten för han skrev ner den med sin handstil på ett papper till mig. Han sa; "Döden skiljer oss aldrig åt, min älskade dotter". Jag ska försöka leva efter de orden. Pappa finns inom mig. Pappa kommer alltid finnas i mitt hjärta och i våra minnen tillsammans.
