Folkskygg

Idag har jag och Hannes varit och hälsat på Kajsa och Irma. Jätteroligt att äntligen komma iväg och träffa tjejerna! Vi fikade och surrade om allt som rör sig i knoppen. Jag var vimsig och kände mig lite som en seriefigur då jag hade spindlar på mig som jag sprätte iväg på kajsas matta, hade kräks i urringningen, gick hemifrån klockan 12 för att hinna fram till Kajsa till klockan 13 (!!!!!) fast hon bara bodde sju minuter bort visade det sig. Jag är inte van vid avstånden i småstaden. Hahahaha. Hannes var övertrött och lika sprättig som jag. Men det var väldigt mysigt och trevligt och gjorde mig gott att träffa någon att prata med. Kajsa är toppen! En riktig rolemodel som mamma, står stadigt med fötterna på jorden och är en stark och självständig tjej med mycket krut i. Ja giller na. Kan man få en dos Kajsa utskriven på recept av läkarn? Som botemedel mot folkskygghet?

Jag har nästan blivit lite folkskygg senaste veckorna... tror det beror på att jag har svårt att hitta rätt i min nya "identitet" som hudikbo och mamma med allt vad det innebär. Att vänja sig vid ett nytt ansvar, nya dagsrutiner, att inte ha ett jobb att gå till, att ha en kropp som inte är som den var, att ha en bebis som tar upp hela uppmärksamheten eftersom man "läser av" och "känner in" heeeeela dagarna och nätterna... att vara husägare... att köra kombi... att vara vuxen!?

Att dessutom gått med en skräck och oro över min pappas situation har gjort att jag nästan "tappat bort" mig själv. Alla olika trygghetsfaktorer som en efter en plockats bort har gjort mig otrygg. Först min pappas sjukdom som gav mig många funderingar kring vad som betyder något i livet. Vad som är viktigt och hur ont det gör att vara orolig att förlora någon som står en nära. Sen en vän som "försvann" som spädde på otryggheten i att förlora någon som står en nära. Sen slutade jag mitt jobb som jag haft i fyra år. Jobbet är ju lite av ens identitet. Sen bli mamma med allt nytt som kommer med det. Sen flytta från min stad och min hemmiljö och vänner...

Efter min förlossning hade jag nog behövt en trygg miljö att återhämta mig i. Inte ett flyttkaos och väntan på diagnoser. Jag känner mig lite vilsen. Har en liten "meltdown" några dagar nu tror jag... Kanske min babyblues som är några veckor försenad.

Jag trivs ju samtidigt väldigt bra... jag älskar att vara mamma... och jag älskar vårt hus... Men jag är ändå lite vilsen och folkskygg. Samtidigt vet jag att det är där lösningen sitter. Jag behöver komma ut och träffa folk! På fredag blir det parmiddag grande här hemma med dalahästarna, Kajsa och hemliga killen, Hannes och Irma, Jonas och jag. Då kommer jag i form igen!