Sluta blogga?

Verkar gå en våg bland de bloggar jag läser att dra ner på bloggandet. Självklart påverkar det även mig. Jag har också funderat kring det här med bloggande.

Jag står fast vid att det är mest för min egen skull som jag bloggar. För att det är kul att gå tillbaka och läsa gamla inlägg. För att det sparar tid så att jag slipper ringa runt och berätta vissa saker. För att det gör att somliga kommer mig närmre och lär känna mig bättre (åtminstone TROR att de lär känna mig bättre fast egentligen är ju bloggen bara en liiiten liten del av allt som rör sig i min skalle). För att det blir som ett socialt nätverk. För att det rensar lite i min skalle ibland. 

Samtidigt så är det också för att mina vänner som bor långt borta ska hålla sig lite uppdaterade så att de inte glömmer bort mig, hannes och brunbjörn. När vi träffas så har man liksom lite koll på det här vardagliga så då kan man prata om djupare saker då istället än vad Hannes väger, hur mycket feber jag hade i söndags, om jag köpte röda eller svarta byxor på stan idag... Det tråkiga är väl att ibland om jag ringer så tycker de att dom vet allt som händer mig så de tycker inte att det funnits nån anledning att ringa.  

Egentligen tror jag behovet att blogga var BETYDLIGT större medan jag var gravid. Då bodde jag i Stockholm. Långt ifrån nära och kära. Då var det jätteviktigt för mig med bloggen. Under den tiden var jag helt insnöad och ville bara prata, skriva och tänka på graviditet och bebisar hela tiden. Sen Hannes föddes har bloggens syfte blivit luddigt och jag har ingen röd tråd alls att följa. Det blir mest som en liten dagbok med ett urplock av min vardag. 

Sen kan jag tycka att det känns kluvet att så många som jag inte känner läser bloggen. Det är smickrande att så många intresserar sig för mitt svammel samtidigt som jag undrar varför? Jag har aldrig lagt upp bloggen offentligt. Trots att jag spärrat googlesökningar och sånt kom det en kalldusch när vi googlade på Hannes namn och fann tre bilder från min blogg. Det var inte roligt. 

Det är bra många fler läsare än jag nånsin kunnat tro och bara en bråkdel har erkänt för mig att de är inne då och då. Av 200-300 st per dag vet jag att det är minst 10 inom familjen, 10-15 av vänner och sen några andra bloggare som läser. Resten är anonyma. Men det är helt okej faktiskt. Så länge jag väljer att inte lösenordsskydda bloggen så betyder det att allt är offentligt ändå. Trots att jag inte "delat" ut adressen. 

Jaja. Så är det med det. Så känner jag just nu i fem minuter. Vi får väl se hur det blir. Jag tänker inte sluta helt oavsett. Kanske bara rikta in den på något istället för att dutta lite ditt och datt ur mitt liv i stort.