Bloggar vidare

Åh vad jag pendlar upp och ner. Inga mjuka svängar precis utan rakt ner i botten och sen upp till normalläge, sen rakt ner i botten, sen någonstans i ett drägligt läge och sen blir det helt plötsligt en stund som jag känner stark glädje för något och jag mår bra och skrattar och ler, sen kanske jag vaknar nästa morgon och är i botten igen. Väldigt svårt att planera så jag lever i nuet och tar varje dag som den kommer.

Har i alla fall insett att jag mår bra av att blogga. Oavsett om vad. Era kommentarer betyder så mycket! De känns som ett stöd som man orkar ta till sig på något vis. Ett lite mer anonymt stöd där känslorna inte blir för överväldigande. Där jag själv avgör när jag vill prata, om vad vi pratar om och när jag vill byta ämne. Att skriva är en bra ventil.


Även om jag pendlar kraftigt nu så är jag självklart någonstans också är samma Maria som jag alltid varit så klart! Det är viktigt att påpeka. För även om jag sörjer konstant i hjärtat just nu så har jag mycket utrymme kvar till att vara mamma, vara fru, vara vän och dotter också! Än så länge håller jag ihop, Även om jag tror att jag håller på att gå sönder vissa dagar så återhämtar jag mig och då vill jag göra normala saker och bete mig som jag brukar. Bara jag blir respekterad för att jag går igenom sorg och kan verka betydligt mer förvirrad och skör just nu. Ibland hamnar jag i min egen värld och då tappar jag helt tråden. Jag kan försvinna mitt i ett intressant samtal eller mitt i att vi skämtar om något. Det slår liksom av och jag märker själv att jag drar ur kontakten en stund. Jag hoppas det är något stressrelaterat och att det går över så småningom.


"Hannas" kommentar i mitt förra inlägg inspirerade mig väldigt mycket. Jag vet inte hur jag ska kunna skriva tack till dig Hanna men jag hoppas du läser här att jag blev väldigt glad att du skrev och du får gärna maila mig om du vill.
m_winberg@hotmail.com

Det är ungefär som när man var gravid, man sög i sig allt om graviditet och började läsa gravidbloggar osv. Nu är jag inne i en annan omvälvande situation fast livsförändrande på ett väldigt sorgligt sätt och jag söker svar och samhörighet hos andra som upplevt eller upplever samma som mig.

Så om ni är fler där ute med någon närstående som kämpar eller har kämpat mot cancer så får ni gärna lämna ett litet tecken. Eller inte just cancer. Nån som känner igen sig i vad jag går igenom på något sätt.