I slutet av maj då blommade mitt liv. Jag och Jonas gifte oss då och vi var fjantigt kära i varandra fortfarande efter 8 år. Renoveringarna kändes spännande och som ett gemensamt projekt som vi både tyckte var roligt. Pappa var sjuk men just den dagen fick han cortison som gjorde att han var väldigt pigg och orkade med både vigsel och middag.
Okej... riktigt allt var inte frid och fröjd... vi gifte ju oss där och då till en stor del för att jag så gärna ville att pappa skulle vara med och se hur mycket jag och Jonas älskar varandra. För att jag aldrig ska behöva se tillbaka på mitt liv och fundera "men vad väntade vi på?!". Många tyckte vi var helt knäppa som ordnade ett bröllop med två veckors varsel men är det något jag är så jäkla glad för idag så är det just det. Att vi inte väntade.
Idag, fyra månader senare, ser livet annorlunda ut. Renoveringarna vill jag inte ens titta åt, de får mig att vilja kräkas. Att gå och besöka pappas grav gör vansinnigt ont och rör upp känslor som ilska, hjälplöshet och frustration. Minsta lilla krav gör att jag sluter mig som en mussla och blir olycklig. Städning och att handla mat känns helt oövervinnligt vissa dagar. Det sociala spökar också och ofta tappar jag tråden när jag lyssnar på samtal. Min hjärna trycker på paus och när jag är "på" igen så har jag ingen aning om vad som just sas. Jag märker att jag har svårt att skratta, att le går bra men det stannar oftast vid ett leende fast jag tycker att jag borde skratta.
Men just nu är jag inte orolig. Att jag är medveten om hur jag mår och tack vare att jag har en man som är helt fantastisk gör att jag kommer klara det fint. En sak vet jag; jag och Jonas kan ta oss över berg tillsammans! Jag är så otroligt glad att jag har honom vid min sida som en stor och lurvig brunbjörn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar