Jul och tårar

Jul, jul överallt märker man att det snart är jul! Jag har alltid varit positiv till att börja julmysa i oktober/november. I år känns det helt annorlunda. Julen i år är en jobbig påminnelse om hur mycket pappa betyder för mig. Även om jag borde vara glad för Hannes skull att han kommer få uppleva sin första jul som han kommer fatta något av så känns det som en stor oro i hela kroppen. Det finns egentligen mycket att glädjas över denna jul för min bror ska få sitt andra barn i juletider.

För nån vecka sedan tände jag ett ljus med doftoljan "julmys" som jag älskar och som brukar finnas att köpa på Indiska. Slog på favoriten Peter Julbock (Peter Julkrans? Peter Jöback?) och satte mig ner för att mysa. Men det slutade i tårar.

Men det är väl så det kommer vara ett bra tag framöver. Man ska gå igenom ett första år... och kanske ett andra och ett tredje år... innan nya traditioner har skapats och man kan minnas på ett fint sätt istället för det där som gör så ont i hjärtat. Tiden läker alla sår säger dom ju... vi får se. Mitt sår är fortfarande vidöppet och blöder. Jag tycker själv att jag blir mer och mer sårbar och tårarna kommer allt oftare. Kanske är först nu jag börjar ta in helheten och inser vad som har hänt på riktigt. Nu minns jag inte pappas sjukdom utan hur han var som frisk. Om jag ser bilder på honom som sjuk så har jag svårt att förstå att det har hänt på riktigt. Det är på ett sätt positivt att jag minns honom som frisk och som den pappa han för alltid kommer vara i mitt minne men det gör att jag har väldigt svårt att acceptera att han är borta. Begravningen är som en blackout. Jag har inga minnen därifrån förutom när vi parkerade på kyrkogården precis innan det skulle börja.

Det är nog dags för mig att börja bearbeta min sorg.