Jag har en fantastisk man som nu ska vara pappaledig i tre månader! (Ordet pappaledig finns inte i telefonens ordlista. Dåligt!)
Jag har en fantastisk son som är i en härlig fas nu där allt går rätt smidigt om vi bara låter honom pröva sina vingar lite då och då. Ibland är vi osams men alla pussar och skratt slår så högt att tjaffs och gnäll bleknar.
Jag har en god hälsa (så vitt jag vet). Var in på akuten för en tid sedan för jag drabbades av panikångest som gjorde att hjärtat fick frispel. Då mådde jag rätt kasst mentalt och fysiskt. Har ändrat en hel del i mitt liv sen dess och mår otroligt mycket bättre. Faktiskt så klarade jag att jogga 5km i blodomloppet så jag tycker jag är i bra form. Äter mer och oftare nu också och det ger säkert energi.
Dessa tre saker är ju fullt tillräckligt för att vara nöjd i livet. Men jag är så där äckligt nöjd. För jag har dessutom ett fantastiskt hus, overkligt fina vänner (efter vårt gråtkalas på min möhippa så vet jag verkligen att vi står varandra nära), en mamma som är den bästa i världen, ett jobb som jag trivs med, numera en kollega som är trevligt sällskap och täcker upp kostnader för en del av min lokalhyra, härliga grannar och en massa skojiga planer inför sommaren!!
Sen har jag börjat utveckla ett eget intresse också. Jag älskar att greja i trädgården! Det är så rogivande och så kul på alla sätt och vis så jag vill aldrig gå in. En kurator som klipper sig hos mig sa så här: "Om du vill bli lycklig för en kväll - sup dig full. Om du vill bli lycklig för några år - skaffa en karl. Om du vill bli lycklig livet ut - skaffa en trädgård". Har även hört andra säga "att ha fingrarna i jorden är som terapi för själen". För mig stämmer det otroligt bra. Jag skiter i all stress över renoveringar, flytt av pappas hus, prylar och städning och jobbiga saker bara jag får vara ute i min trädgård.
Ska åka till Stockholm imorgon men för första gången så längtar jag nästan redan nu tills vi kommer tillbaka hem! Låter helknasigt men jag tror det betyder att jag har hittat "hem".
Åh! Vad härligt! Är så glad för dej, visst är det skönt att kunna/våga vara lycklig och glad trots all sorg man bär på? När du fått slut på yta i din egen trädgård är du mer än välkommen hit, jag har nada intresse och får panik över ansvaret jag tagit på mej för våra blomlådor, trädgården håller jag tom och låtsas att det är för att Olle ska kunna leka fritt ;)
SvaraRaderaJa det är skönt att det är möjligt att hitta tillbaka till glädje och lycka. För ett halvår sedan trodde jag att jag var förändrad för evigt och att den naiva och glada Maria var borta för alltid. Men tiden går och även om saknaden är enorm så kan andra saker än sorg få tillåtelse att ta plats igen.
RaderaJag kommer gärna och pillar i din trädgård framöver. När vi köpte vårt hus så var jag av inställningen "ju mindre grönt ju bättre". Skojade om att asfaltera hela skiten. Men nu är jag rädd att vi kanske inte får plats med sånt som jag kanske nån gång kommer vilja ha. Typ växthus och sånt. Så om ni nån gång ser ett växthus i borgarparken så är det jag som har vuxit ur min trädgård. ;)
Vilket härligt inlägg Mia! På alla sätt och vis!
SvaraRaderaVad glad jag blir! Puss på dig och jag har planer på att åka hem lite själv i sommar eftersom Tommy jobbar så mycket ändå. Då vill jag sitta på din bänk under lampan och snacka skit med dig.
SvaraRaderajättefint och mysigt ser det ut att vara! älskar sommaren och sommarkvällar ute i solen! :)
SvaraRadera