Barnmorskan v 35

Var hos barnmorskan igår. Fick träffa nån sommarvikarie som var i min ålder eller yngre. Vi var inställda på att träffa vår vanliga barnmorska så vi fattade inte att det var oss hon ropade upp när vi satt i väntrummet.

Första intrycket var inte alls bra. Hon rusade iväg till rummet som ligger längst bort medan jag försökte halta efter för att hänga på hennes tempo. När vi kom till rummet så frågade hon hur jag mår, om jag sover bra och om bebisen rör sig regelbundet.

Sen frågar hon mig "Ska jag mäta järnvärdet på dig idag tycker du?". "Ööhhhh... va? Det måste du bestämma, jag har ingen aning" svarade jag. Där försvann min tillit till henne. Jag vet att jag säkert är extra pjålig för att jag är förstföderska och mina förväntningar på barnmorskan kanske är orimliga. Men om hon börjar fråga mig vad hon ska göra så är hon helt ute och cyklar.

Sen skulle hon klämma på min mage och det var väldigt obehagligt. Det gjorde ont så en gång sa jag aj för att hon tröck på något som var ömt där inne. Det har aldrig hänt med min vanliga barnmorska. Hon bad om ursäkt och fortsatte trycka lika hårt och konstigt.

Tredje misstaget hon gjorde var att först känna om huvudet låg neråt och då sa hon "ja här känner man tydligt ett huvud". Men sen blev hon osäker när hon kände en knöl uppe vid revbenen och då sa hon "men hur ligger den egentligen? det borde ju ha varit huvudet där nere". BORDE? Vadå borde? Är det huvudet eller inte?

Jättebra om hon pluggar till barnmorska att hon får prova på yrket på sommaren när de andra har semester. Men är man så där oerfaren så kanske någon barnmorska bör vara med henne och guida henne rätt. Det kändes precis som när man var liten och lekte "korvkiosk" eller nåt. När en jobbade i kiosken och låtsades sälja korvar som den andra köpte och låtsades äta. Nu ska vi ha henne resten av vår tid på Mama Mia och jag vet inte om jag borde ringa och prata med dem eller inte.

På ett sätt känner jag att det är skitsamma. Hon ska ju bara kolla värden och allt har ju sett normalt ut hela tiden. När det är dags att föda är det ju helt annan personal på sjukhuset som kommer hjälpa till och dom litar jag helt på.

Men samtidigt känns det väldigt tråkigt att avsluta med känslan att gå till barnmorskan så här. Känns som att allt är onödigt liksom. Järnvärdet spelar ingen roll i slutändan... mitt hade sjunkit igen trots att jag äter tillskott och allt men det var skitsamma. Måtten på livmodern svängde helt plötsligt neråt i kurvan men det var också skitsamma och sa ingenting egentligen för "alla mäter olika".

Om jag har några funderingar nu på slutet så är det inte precis henne jag kommer ringa. Suck. Nä jag vet inte hur jag ska göra.

Men jag har en fråga som jag verkligen funderar över... vikten...
Jag har läst att med mitt BMI 19 som jag hade innan så borde jag gå upp mycket under graviditeten. Alltså ca 13-18 kg. Men jag har bara gått upp 9 kg. På två veckor har jag inte gått upp ett gram trots att det står i böckerna att man ökar ca ½ kg per vecka i slutet. Barnmorskorna har aldrig vägt mig. Och varenda en som jag träffar, släkt, kunder, vänner, främlingar... vem som helst säger "Men oj vad liten du är!! Är du verligen i v35??". Jag börjar bli stressad över det där faktiskt. Är jag så jäkla liten? Får den lille verkligen vad den behöver där inne? Jag äter ju inget mer än jag gjorde innan jag blev gravid. Aptiten är ganska dålig och då ska jag ändå äta för två?! Hur mycket har ni andra gått upp? Har ni ökad aptit? Väger dom er hos BM?

Börjar jag bli lite nojig nu på slutspurten kanske... hehe. Nu när jag inte har något husköp eller jobb att tänka på så kanske jag tänker för mycket på graviditeten.