9 månader!

Lika länge har Hannes varit utanför magen som i magen. Undrar hur det känns egentligen. För honom alltså. För mig är det helt obegripligt.

Våra dagsrutiner ser ut ungefär som vid 8 månader förutom att han gör morgon 05.45 istället (till mammans förtret)

Hannes just nu
* Har fått sina två första tänder
* Kan vinka
* Kan klappa händer
* Går längs möbler
* Står stadigt med stöd
* Börjar bli intressant att öppna väskor och burkar och kolla vad som finns inuti
* Tycker om att äta plockmat själv som ost, bröd, majs, päron
* Tycker om att pilla med smågrejer. Tex plocka stenar på gården (med nappen som plugg i munnen)
* Är mammig
* Blir blyg ibland
* Är skeptisk och reserverad mot dem som han inte träffar så ofta
* Har sina "favoriter" som han alltid är glad med
* Märker direkt när det är andra barn i närheten och är väldigt nyfiken att se vad de gör
* Är inne i en intensiv period då man måste passa honom KONSTANT så att han inte ramlar, stoppar fel saker i munnen, sticker iväg och pillar i eluttag, drar i en duk, kryper iväg och rullar i sitt eget bajs när man byter blöja... and so on.
* Vi tränar att äta själv och dricka ut kopp/glas.
* Vi tränar att gå med skor

Just nu är det fysiskt krävande att "passa" Hannes. Eftersom han fortfarande inte kan gå själv så blir han klängig och kräver att man ska hålla hans händer så att han gå runt dit han vill. Det blir mycket "bära runt på" och "flytta iväg från" eller "lägga tillrätta i sängen" och eftersom han väger över 10 kg så blir det rätt påfrestande för ryggen. Jag inbillar mig att det blir annat när han kan gå själv?

Nätterna har blivit lite tuffare sen tänderna började kika fram. Har varit bortskämd med bra nätter hela tiden fram tills dess så jag ska inte klaga. 
Även om det låter som att jag tycker att det är jobbigt just nu så har vi fantastiskt fina dagar tillsammans. Jag känner mig lyckligt lottad och stolt som är mamma till en frisk och fantastisk pojke. Jag kan tänka på dem som inte kan få barn fast de vill och då bli jag extra tacksam över min situation.
Jag och Jonas är väldigt lyckliga över att vi fick barn nu i livet. Det kunde nog inte komma mer lämpligt trots att vi inte hade nånting uppstyrt. Nu har vi ett hus som kräver massor av jobb och jag är arbetslös men det skulle vara tusen gånger "tuffare" om vi INTE hade Hannes!

Jag skulle vilja säga till dem som tänker att de måste vänta med att skaffa barn tills de är gifta, har hus, fasta jobb, trygg ekonomi, pensionsspar, är supernöjda med sitt utseende och allt det där... Skit i det! Kör bara! När jag ser tillbaka så tänker jag snarare "Vad väntade vi på egentligen?".