Jag har inte tittat på filmen än för jag gruvar mig hur jag kommer reagera men nu ångrar jag mig att jag inte såg den tidigare istället för att se den första gången där tillsammans med alla andra människor.
I grunden känner jag mig stolt och tycker att det är otroligt hedrande men samtidigt är det nervöst och känns en aning "naket" också eftersom jag säkert kommer fälla nån tår och sakna pappa där inför alla.
Jag önskar att jag hade fler med mig ikväll men mamma är på väg till Irland och pappa han finns ju inte...
Gravidhormonerna gör ju sitt också. Jag grät till idol förra veckan när en tjej sjöng för sin cancersjuka pappa.
Gruvsam men stolt på samma gång. Jag får ta några djupa andetag och sitta ute på kanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar