Ups and downs

Mitt liv pendlar mycket upp och ner. Så har det nog alltid varit mer eller mindre de senaste fem åren. Idag började dagen med ett samtal tidigt i morse att ambulansen fått hämta min pappa. 

Det här är egentligen lite mer personligt än jag har för avsikt att min blogg ska vara men jag behöver en ventil där jag kan pysa ut och lätta på trycket och jag tror alla vet att jag har en sjuk pappa vid det här laget. 

Jag har varit på sjukhuset och jag behöver nog inte berätta mer än att det gjorde väldigt ont. Så jävla ont. Så in i helvete jävla ont gör det att se någon när på det här sättet. Inte bara "någon nära" utan en i den innersta cirkeln av de som verkligen verkligen står en närmast. 

Jag har försökt stoppa huvudet i sanden under nästan ett års tid men det tär på mig också trots att jag biter ihop och håller upp en stark fasad utåt. Sanden runt mitt huvud blåser långsamt bort ju längre tiden går och jag blir tvungen att se. Jag blir tvungen att känna. Och jag känner att det gör ont. Fruktansvärt ont. 

Mitt sätt att hantera situationen är humor. Att utsätta mig för humor eller att spexa och knasa. Att vara på platser där det skrattas och lyser i ögonen. Det blir som en motreaktion mot det tunga jobbiga. Balans. Yin och Yang. Alla har vi olika sätt att hantera kriser.