Allt annat än enkelt...

Var det nån som sa att det skulle va enkelt? När jag tänker tillbaka på vad man fick höra om livet som förälder innan jag själv fick barn så är det nästan blankt. Jag tror jag stängde öronen när nån sa att det skulle komma prövningar på både relationen och ens egen självkänsla.

Så jag antar att ni som inte har barn än stänger öronen nu... Och det är ju tur... För det är samtidigt det mest fantastiska och värt i princip vad som helst att få gåvan att vara förälder.

Men alltså... ibland är det inte roligt. Den här veckan har varit väldigt stormig hemma och jag HOPPAS det beror på två kindtänder som spricker igenom eller nån utvecklingsfas med språket och frustrationen som det kan ge att inte kunna prata fast man vill.

Det svåraste med att vara förälder tycker jag är att vara konsekvent, ständigt förutseende och att sätta gränser. När man dessutom ska följa samma ideologi som den andra föräldern så blir det ibland vilda diskussioner, tjafs och påfrestningar.

Jag och Jonas är egentligen ett riktigt radarpar som borde vara perfekt lämpade för att få barn tillsammans. Med våra nio år tillsammans med prövningar av sorg, operationer, fem flyttar tillsammans och två feta renoveringar så borde vi ha klarat oss genom den hårda audition som man ska igenom innan man är redo att få barn tillsammans. Vi älskar varandra djupt och jag kan inte tänka mig ett liv utan Jonas. Jag är från och till nyförälskad och får fortfarande fjärilar i magen av honom.

Men trots våra perfekta förutsättningar så uppstår situationer då tålamodet tar slut och man somnar som ovänner. Plötsligt när man får barn tillsammans kommer nya olikheter och likheter fram. Man får nya roller och det tar tid innan man fattar sin egen roll som mamma och även sin roll som förälder i ett team av två som båda har precis lika stort ansvar att uppfostra och ta hand om ett barn.

Som två chefer över en anställd... Där man ska leda tillsammans på samma sätt för att inte förvirra den anställde. Man ska vara tydlig och konsekvent.

För om man inte gör lika varje gång så kan man ge sig fasen på att barnet snappar upp det och ser en möjlighet till att testa gränser.

Just nu har vi jättesvårt med nattningen. Jag vill bygga upp ett lugn och en trygghet kring läggningen med mys och kramar som gör nattningen till något att längta efter medan Jonas tror på disciplin och tydliga rutiner.

Bägge alternativen är bra. Inget är rätt eller fel egentligen. Men jag kan inte göra på Jonas sätt för det är inte alls min grej och Jonas kan inte göra på mitt sätt för det är inte alls hans grej. Så vi gör olika. Och det gör att Hannes grinar och skriker efter mysiga mamman när Jonas nattar och testar gränser och busar fast jag säger ifrån efter bästa förmåga när jag nattar tills Jonas visar sig för då blir han nästan förstenad och varvar ner snabbare.

Ja inte är det lätt. Det ska gudarna veta. Eller blivande föräldrar snarare. Många visar upp perfekta fasader men nog tror jag tålamodet brister hos de föräldrarna också ibland.

Hur många gånger har man inte tänkt "men sooooooov för i hel****e" eller "men sluuuutaaaaaaaaaaaa griiinaaaaaaa" eller "Ta mig härifrååååån någon!!!!!" ??

Säkert tusen gånger. Men man fixar det. På nåt sätt tar man sig igenom de stunderna och nästa dag är allt ljusrosa igen och man minns inte ens vad som var jobbigt dagen innan.