Väntan....

Jag är hemma från sjukhuset. Varje gång barnmorskan ville ta tester på mig så frågade jag "Får jag åka hem om det ser bra ut?" och de svarade "Det måste vi höra med doktorn i så fall". Varje gång kom barnmorskan tillbaka och sa "Doktorn vill att du stannar för vi måste hålla dig under uppsikt. Dina prover ser inte bra ut". Tills igår då jag satt och åt glass i dagrummet när barnmorskan kommer gåendes med raska steg och säger "Läkaren vill träffa dig på rummet, du kanske får åka hem över helgen". Jag slängde glassen och skyndade mig till mitt rum.

Jag hade världens hemlängtan. Kändes som att sitta i fängelse fast jag vet innerst inne att det så klart är för mitt eget bästa. Sista natten tyckte de synd om mig så de fixade ett rum så att Jonas kunde sova kvar. Det kostade 400 kr men det var värt varenda krona!! Väntan blev extremt jobbig eftersom jag mådde bra. Det är typiskt för havandeskapsförgiftning. Man behöver inte märka det själv ens. Tur att det är så bra mödravård i Sverige så att det upptäcks. När vi skulle åka hem från sjukhuset så är bilen trasig. Den låter riktigt illa och hackar sig framåt. Men vi tog oss hem i alla fall. Jag och Jonas tittade på varandra sen började vi skratta. Det går inte att göra annat när man har sånt o-flyt som vi har. Och vi var lyckliga att åka hem så inget kunde få oss på dåligt humör.

Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset. Väskan står packad ifall de håller mig kvar. Personalen på SÖS är fantastiska. Jag har bara gott att säga om dem. Jag låg på avdelning 63 som delas av kvinnor med komplikationer i graviditeten (typ havandeskapsförgiftning, tvillingar där ena bebisen inte växer som den ska m.m) och kvinnor som fött barn men behöver stanna och få hjälp med typ amning och sånt. Det var alltså flera nyfödda bebisar på avdelningen. Så himla mysigt att se dom små liven och drömma om den dagen då vi har en egen liten guldklimp som vi kan pussa på. Samtidigt blev längtan så enorm så att oron att snubbla på målsnöret gjorde ondare av att se alla dessa små underverk. Tänk om jag inte får det där? Tänk om... usch. Hemsk tanke.

Förut skrev jag att jag var mer orolig för förlossningen nu när jag vet att det kan uppstå komplikationer. Det har börjat släppa nu. Jag vet att de kan ta till många åtgärder och att de kommer ha stenkoll på mina värden.

Idag har vi varit till Årsta havsbad och njutit av doften och utsikten. Det är den bästa medicinen! Havet har alltid gett mig lugn och sinnesro. Jag har fått tydliga order att vila. Ligga och sitta. Jag är trött så jag orkar inget annat ändå. Men en biltur nu när bilen är lagad igen funkar alldeles utmärkt i små doser.

Vi får se vad som händer närmast. Jag tar ingenting för givet och vågar inte ens lägga fram lakan till bebissängen. Jag är nöjd med att kunna ligga hemma på soffan och titta på min fina sambo och mysa med min fina katt. Jag är lycklig som har dem runt mig.