Curlingkompis?

Såg en film ikväll som väckte känslor hos mig som jag hållt undanträngda bra många månader nu. En av de omtumlande händelser som 2011 haft att bjuda på var att jag och min bästa vän gick skiljda vägar. Nu är hon försvunnen. Borta ur mitt liv. Sist jag såg henne var när jag och Jonas sov hos henne en natt i januari eftersom vårt hem hade stora vattenskador så att vi inte kunde bo hemma. Vi var inte direkt ovänner då men saker och ting var annorlunda. Hon var förändrad. Jag var förändrad. Vi hördes några gånger på telefonen efter den gången men sen blev det tyst.

Vi var bästa vänner i fem år. Sån vänskap man inte tror är möjlig efter att man fyllt tio år ungefär. Vi pratade minst en gång om dagen och smsade därtill flitigt så fort vi hade en stund över. Vi träffades ofta. Sov över hos varandra på vardagar fast vi jobbade och hade alltid något kul att se fram emot tillsammans.

Vi träffades första gången på uttagningen till frisörskolan och fann varandra direkt. Därefter följde två år då vi sågs varje dag i skolan och umgicks nästan varje helg dessutom. Våra pojkvänner fick finna sig i att vi ville ses hela tiden. Hon var som en syster för mig. Eller en fru. Eller en allra bästa vän.

Det hela är fortfarande ett stort mysterium för mig som gör väldigt ont när jag börjar gräva i det. Hon har inte sagt grattis till att jag fått barn. Det största och vackraste som någonsin skulle kunna hända mig har hon inte visat en gnutta intresse över. Hon har inte kommenterat min pappas cancer. Det är tunga stenar som bör ha ordentliga argument bakom sig.

Jag förstod tidigt efter det "sista telefonsamtalet" att vår vänskap skulle dö ut. Hon skulle ALDRIG bryta tystnaden mellan oss. Hon var inte den typen som löser konflikter. Det största beviset är nog ändå att hon inte ens hört av sig trots att jag fått barn. Och då har vi inte ens gjort något ont mot varandra?! Jag som är typen som i vanliga fall vill lägga korten på bordet direkt tyckte för en gångs skull att det fick vara nog. Det kunde inte bara var mitt ansvar att lösa det här. Om det var så då är jag hellre utan vår vänskap.
Jag ville vara lycklig över att jag var gravid och det var alldeles för mycket ändå som tog min energi och lycka ifrån mig. Bostadslös av vattenläckan, pappas sjukdom och hela tiden massa skit fick mig att känna att om hon är min bästa vän så kommer hon till mig. Hon vet vad jag går igenom så hon kommer. Ingen vän kan vara så egoistisk och tjurskallig så att hon inte kommer när man mest behöver en vän.

Men hon kom aldrig.

Dessutom hade hon haft en tid då hon var helt upptagen med sina kärleksbekymmer. Hon hade dejtat en god vän till Jonas en tid. Det var väldigt tvära kast fram och tillbaka och ena dagen var den ena kär men inte den andra och nästa helg var det tvärtom. Min bägare var full av mina egna bekymmer så deras kärleksbestyr var inget jag hade tålamod till att bli inblandad i. Att vi dessutom var så nära vänner med dem båda gjorde att ekvationen blev svårlöst. Det var nästan som att det var vi eller honom för att det skulle fungera och hon valde honom. Och så fort vi försvann ur bilden så blev det dem till slut så det var nog bäst så här i slutändan.

Nu har vi ingen kontakt med någon av dem. Det är synd. För han var verkligen någon som hann komma oss väldigt nära. Och hon var någon jag trodde alltid skulle finnas där. Mysteriet ligger inte i varför vi inte ses längre... utan hur det ens kunde hända?? Hur tillät vi det hända? Det var så tvära kast. I julklapp fick jag en fyll-i-bok med foton och text som hon hade gjort till mig. Den började med en dikt som handlade om att vi alltid kommer vara bästa vänner och aldrig kommer låta något i världen förstöra vår vänskap. En månad senare var vår vänskap död. Tvärdöd. Finns inte ens hopp om liv längre. Vi har gått från 100 till 0 och det krävdes bara en liten vindpust för att slå ihjäl oss.

Den där filmen väckte mina känslor ikväll och jag tror att tanken på att vi flyttar om två veckor bidrar också. Vi flyttar och lämnar saker o-uppklarade efter oss. Det är verkligen inte min grej. Men jag måste stålsätta mig. För så fort jag skulle kontakta henne så försvinner mitt sista hopp om att någonsin kunna reparera det som hänt. Hon har för guds skull inte ens kommenterat att JAG HAR FÅTT BARN för i helvete!!! Den här gången tänker jag inte vara en curlingkompis.