Puh, vilken natt!

Nu har jag och Jonas fått känna på en ny sida av att vara förälder.

Vi åkte iväg för att köpa en spjälsäng igår. Vi fick inte komma förrän kl 8 på kvällen och precis då brukar vi ha lite läggningsrutiner med Hannes. Vi trodde inte att det skulle spela någon roll men oj oj oj så fel vi hade. Bilresan hem bestod av gallskrik och vi fick stanna flera gånger och trösta. Vi var längst ute på Lidingö så vi hade en bra bit hem. Han blev hungrig så vi stannade för att amma. Han glupskade i sig jättefort vilket ledde till rap- och kräkfest och sen magknip flera timmar efteråt.

När han åt så snabbt och sen var tvungen att sitta fastspänd i bilbarnstolen så fick han säkert massor av gaser och bubblor i magen. Den obehagliga känslan i magen gjorde att han ville äta hela tiden. Han fick äta en gång till men det gjorde saken mycket värre. Mera kräks och mera rapar. Mera skrik och mer panik.

När vi kom hem var han totalt panikslagen! Det där skriket alltså... puh. Det slutade med att både jag och Hannes storgrinade framåt midnatt. Man känner sig så maktlös! Vi gick en sväng med vagnen... jag bar honom upprätt... masserade magen... prövade nappen... Han var ledsen i fem timmar! Och av dom fem timmarna så var säkert två timmar i panik. Jag och Jonas blev så småningom stressade över situationen och bägge hade olika metoder som vi trodde skulle funka vilket ledde till tjaffs mellan oss också.

Stackars Pappa Jonas som skulle upp och jobba idag. Han ville inte gå och lägga sig förrän Hannes mådde bra. Hans väckarklocka ringde 05.25.... Vi somnade nog inte förrän efter 01.00 nån gång. Men då kramades vi alla tre och somnade utmattat som vänner igen.

I det stora hela så tycker jag vi skötte situationen bra. Men fy vad hemskt det är att se sin bebis ha ont!! Jag känner mig helt skakis idag.