Kommer du vara där pappa?
Jag har inte skrivit så mycket om hur det har känts de senaste dagarna för det ligger som ett lock på eller vad jag ska säga. Orden fastnar i halsen. Jag gruvar mig för hur det kommer kännas under begravningen men framförallt hur det kommer kännas EFTER att hela den grejen är över. När alla andras liv går vidare och de lägger minnena med pappa bakom sig medan jag plockar fram mer och mer av det som gör ont för att börja bearbeta.
Jag inser mer och mer att jag varit i chock. Det har varit helt obegripligt att ta in att pappa är död så jag har förnekat och förminskat. Trängt undan och fokuserat på att vara duktig. Duktig mamma, duktig när vi planerat begravning, duktig som söker jobb, duktig som tagit hand om de som kanske behöver tas om hand lite mer än mig... Jag märker tydligt av det som en vän förberett mig på. Att jag tappar ord, platser, namn, siffror, lokalsinne. Sånt där som förut varit självklara saker som jag kunnat göra i sömnen har helt plötsligt varit blockerat och jag har fått många blackouter. De här 15 dagarna har varit de längsta i mitt liv.
Jag har det inte helt lätt nu även om jag verkligen gör mitt bästa för att det ska gå så bra som möjligt. Det är inte mycket annat jag kan göra. Min största oro är just nu att jag kommer hamna på hallgolvet igen när begravningen varit. Det som tröstar mig är att om jag hamnar där så har jag många fina människor som kommer och plockar upp mig. Det är jag så otroligt tacksam över.
Vi tre sprnger vårat fortaste från Åvik för att plocka upp dig! Hålla om dig, krama dig, trösta dig och finnas för dig<3
SvaraRaderaJag gjorde precis som dej när mamma gick bort. Jag gick all in och tog kontroll, bokade in möten, planerade begravning och var stark. Det hjälpte mej, så jag tror inte att det är fel, men det kommer ikapp. Efter bagravningen är det precis så som du skriver, allas liv rullar på och jag fick känslan av att många tyckte att det var "färdigt". Då det egentligen börjar... Du hr tur som har så fina vänner omkring dej, det hade jag också- och det behöver man. Kram på dej!
SvaraRaderaFinns här närsomhelst du behöver en stadig axel att luta dig mot... <3
SvaraRaderaDet blir aldrig så uppenbart som på begravningen. Just där och då. Sen kan det komma i vågor, vetskapen om att han är borta, ångest över att du inte sörjt tillräckligt, ångest när du är så ledsen att du inte orkar ta tag i andra saker och du då känner dig som en dålig mamma, fru och vän. Du blir besviken för att andra glömmer.
SvaraRaderaDu kommer till olika stadier och du kommer hantera situationer på olika sätt, beroende på dagsform. Men känn efter. Är du ledsen och utan ork, säg det till din omgivning och skäms inte över det.
Lika så de dagar där allt faktiskt känns fint, till och med vackert och perfekt. Ha inte dåligt samvete för att du just då inte är ledsen och sörjer.
Jag skickar kramar och styrka till begravningen, och längtar tills vi ses. Vi är många som bär dig när du inte orkar gå.