Från att inte berätta för nån annan än typ mamma och Jonas senaste 12(!) åren till att idag skriva öppet om det och dessutom göra något aktivt för att få hjälp.
Mycket har hänt under de åren. Idag pratar kändisar helt öppet om sin dyslexi. Kristin Kaspersen har typ exakt samma form av dyslexi som jag har. Idag får man inte en stämpel och ingen höjer på ögonbrynen. Idag kan man förmodligen inte bli nekad ett arbete även om man har en grov form av dyslexi. Åtminstone inte officiellt. Men de flesta av oss känner säkert nån som fått sparken när de blivit gravida och såna saker. Har precis läst hur etnicitet, genus och klass påverkar våra handlingsmöjligheter på arbetsmarknaden så det är nog klokt att inte skriva med dyslexi i sitt cv. Helst ska man kanske inte skriva att man är kvinna och av utländsk bakgrund heller. Så länge man inte är amerikan eller tysk eller så... Då har det tydligen inte lika stor betydelse. Kan säga att jag blev vansinnigt provocerad av att se hur det egentligen ser ut på arbetsmarknaden. Sverige är inte så jämställt och öppet för alla som det är lätt att tro. När man själv inte mött begränsningar på grund av att man tillhör en minoritet så är det lätt att säga "alla har samma chanser".
Hur som helst så är min dyslexi inget stort hinder. Det räcker med ljudböcker under studierna för min del. Om inte det hjälper så beror det för helt andra faktorer. Motivation, intresse, trötthet och så vidare.
Den här kursen skulle jag kunna börja grina över. Så vi får se hur stor hjälp jag får av ljudböckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar