Jag har aldrig hängt läpp över det och aldrig någonsin låtit det begränsa mig på nåt sätt. Därför har jag valt att inte berätta för vänner och lärare. Kanske dumt. Kanske inte. Jag har sluppit bli dömd eftersom ingen har vetat men det har krävts mer av mig än nödvändigt många gånger då jag vet att jag skulle ha rätt till både hjälpmedel och förlängd studietid på tentor och sånt.
Men nu vet ni. Jag är en sån med dyslexi. Och jag har min mamma att tacka för flera provresultat under gymnasiet då hon läst för mig när det varit kämpigt. Men jag klarar mig bra för läsning är inte allt här i livet. Att skriva är ju något som jag tycker mycket om och hörförståelsen är desto skarpare.
Idag hjälpte Sväris mig och det kommer helt klart påverka mitt resultat i den här kursen till det bättre.
Du kanske trodde att du visste allt om mig för att du läser min blogg? Nepp. Jag har många hemlisar. Men nu har jag en mindre. Och det känns ganska bra att kliva ut ur kammarn faktiskt.
Ja, du är då full av överraskningar du! ;) Idag är det väl inte många som dömer en dyslexi-diagnos (inbillar jag mej iaf) Att du hittat vägar och strategiar att fixa saker och ting ändå är ju kanon! Men just för tillgång på ljudbäcker kan det ju vara bra att berätta för universitetet då du kan få tillgång till så gott som all litteratur inläst om du har diagnos. Men sväris funkar ju tydligen det också :) Hade jag inte haft högläsningsfobi hade jag kunnat ställa upp och läsa, men då skulle det krävas så mycket vin att du aldrig hade hört vad jag läste för att komma över fobi-tröskeln ;)
SvaraRadera