Oh my god, Jag är Gravid!

Än så länge är Brunbjörn på första plats i mitt liv och fick därför första personliga inlägget på bloggen. Men snart så kommer nog både han och jag halka ner på andra plats. För snart så kommer Bebis ut och rör om i grytan.

Jag är gravid i vecka 19. Nästan fem månader! Herregud vad tiden gått fort!!
Det känns i hela kroppen på något sätt. Det känns vackert, underbart, otäckt, fantastiskt, läskigt, overkligt, verkligt, äkta, livsfarligt, spännande, chockartat, gulligt, varmt... allt på en gång!

I somras pratade jag och Brunbjörn om hur det skulle vara om vi skaffade barn. Vi har varit tillsammans i många år men det har aldrig känts som att vi varit redo förut. Efter vår tågluff till Kroatien i somras så kändes det som att vi var mätta. Redo för något nytt. Redo för...barn? Familj.
Vi har levt ett ganska egoistiskt och härligt storstadsliv och kunnat göra precis vad som faller oss in. När vi velat vara vakna hela natten har vi gjort det och om vi inte vill laga mat så fick det duga med mackor. Vi har varit fria fåglar som flugit dit vinden tog oss. Fester, resor och massa skojiga aktiviteter när som helst under veckan. Vi har varit bekväma med det och helt enkelt inte redo att sätta oss själva åt sidan.

Så kom det stora skaffa-barn-samtalet. På ett sunkigt vandrarhem i Malmö.
Det var så självklart. Som att vi stod i ett vägskäl och bägge visste vilken väg som var den rätta.

Vi bestämde oss för att det får hända om det händer och i två månader lät vi bli att skydda oss. Inget resultat.
Så hände det som inte fick hända. En mycket viktig person i min familj blev svårt sjuk och hamnade på sjukhus i Uppsala. Hela världen rasade samman och jag och Brunbjörn drog i nödbromsen. VI KAN INTE SKAFFA BARN NU!
Jag upplevde sorg. Smärta. Stress. Jag grät ofta och oroade mig dygnet runt för hur det skulle gå. Detta kommer jag säkert skriva om mer senare. Men hur som helst så gick det väl och åtta veckor senare kunde sjukhuset lämna plats åt någon annan. Det var en svag hjälte som lämnade Uppsala sjukhus. Smärtan och oron släppte successivt för varje framsteg som sjuklingen gjorde.

Jag behövde en paus från allt det mörka och månaden efter blev en av de vildaste på flera år. Så lugnade det ner sig i nån vecka och jag och tjejerna skulle åka till Ullared och shoppa.
Vi hade en supermysig helg. Två av oss fyra hade mens och då slog det mig att va fan... jag ska också ha mens ju!?! Men den kommer säkert tänkte jag och köpte billiga tamponger för säkert två år framåt på Ullared. Ironiskt så här i efterhand. Ingen annan köpte tamponger.

Men mensen kom inte... så jag gjorde ett test hemma på toaletten. Fast jag trodde verkligen inte att det skulle visa positivt.
"Två streck, få se nu... men här står det ju... nä vänta lite..." Jag var på toaletten säkert en kvart. Jag fattade inte beskrivningen trots att det är världens enklaste. Sen sjönk det in och då började jag gråta. Jag gick ut till Brunbjörn som visste vad jag höll på med och när han såg på mig att jag grät så förstod han såklart vad det betydde. Han började skratta. Han log sitt största leende och kramade om mig. Jag bara fortsatte gråta.
Tankarna for genom skallen. Det var skräckblandad förtjustning. Mest skräck.
Efter bara en halvtimme i chock så ringer min bästa vän Bulan. Ja hon kallas så fråga inte varför. Eftersom jag bara kunde hålla tillbaka tårarna i typ en minut så brast det och vips så visste hon det också.
Jag ringde min mamma samma kväll och berättade. Jag grät då också. Inte för att jag inte ville vara gravid utan för att jag var chockad. Inte alls förberedd. Jag hade ingen kontroll över situationen jag hade satt mig i.

Nu är jag överlycklig att testet visade positivt. Hela mitt liv känns mer värdefullt nu med en liten bebis i magen.