Ultraljud

Förra veckan var vi på ultraljud. Jag var såååå nervös. Jag hade ingen aptit och kunde inte sitta stilla trots att jag var ledig. Barnmorskan hade sagt att dom kommer kolla att allt ser bra ut. Vilket innebär att dom kollar hjärtat, hjärnan, njurarna, lårbenet och en massa grejer. Ända fram till dagen innan ultraljudet hade jag bara sett fram emot det. Men eftersom vi inte hade tid förrän efter fyra så hann jag nästan spy av nervositet. Vad gör man om det inte ser bra ut då? Vill man ens veta det så här tidigt? Man kan ju inte göra något åt det ändå... 

Men det gick jättebra. Allt såg fint ut. 

Nervositeten släppte direkt när hon satte grejen mot magen. Jag lokaliserade bebisen direkt och på en mili-sekund råkade jag uppfatta om det var pojke eller flicka. Den låg i en vinkel så att det syntes tydligt. "MÄH! Jag tror det var en ..." ropade jag ut. Då skyndade barnmorskan sig att ta bort grejen och frågade om vi ville veta eller inte. Det spelade ingen roll för oss. Vi hade säkert frågat om hon inte tagit upp det. Brunbjörn hade inte lokaliserat vad som var fram eller bak eller upp eller ner ens. Han satt mest tagen av stunden och tittade med stora ögon mot tvn. 

Hon fick jättefina vinklar. Hon visade oss ansiktet. Den låg rakt emot oss och hon zoomade in så vi såg ansiktsdrag i miniformat. Bebis såg ut att ha Brunbjörns näsa och min mun. Ögonen såg bara ut som mörka hål. Rätt som det var tog den upp handen och gnuggade sig i ögat. Då kom en tår i mitt öga. 

Bebis är mycket livlig sa barnmorskan. Den sparkade med bägge benen non stop mot min mage. Ett i taget. Donk donk donk donk donk donk.... 

Nu efteråt känns det som att allt blev mycket verkligare efter ultraljudet. Det känns som att vi har varit och hälsat på bebis där inne och nu vet vi vem vi väntar på. En mycket efterlängtad björnbebis. 

Huvudet till höger. Man ser navelsträngen på magen och en liten arm ovanför näsan.

Bara 7 veckor. En liten böna som ligger i den svarta cirkeln.