Minns ni hur min mage rörde sig med Hannes? Jag hade ALDRIG sett något liknande innan (och inte heller efteråt) och det var lika obehagligt som fascinerande.
Denna gång syns det redan nu (!!!) på utsidan magen. Jag vägde mindre innan vid starten denna gång och min kropp blev "mer gravid" snabbare denna gång. Allt är lite mer och lite tidigare typ,
Fick konstaterat att moderkakan även denna gång ligger bakåt så bebisen har endast mitt skinn (typ) som skiljer den från yttre världen. Och det känns kan jag tala om.
Herregud i v19 började jag känna de första små rörelserna förra gången och han var ändå livlig. Han visade sig sedan som övernaturligt alien-rörelsemönster på utsidan av magen. Den här gången syns bebisens rörelser redan på utsidan!!! Hur ska detta sluta?? Kanske kommer se bebisens ansiktsdrag genom huden denna gång ;)
På ett sätt är det skönt att se att bebisen lever där inne, för det är inte något jag tar för givet denna gång. Men på ett sätt är det obekvämt och märkligt.
Jag låter ganska likgiltig när jag skriver om bebis. Är jag det? Ja kanske lite faktiskt. Jag vågar inte hoppas denna gång. Litar inte på min kropp. Har ingen stark tro att luta mig emot. Jag vill se att det går innan jag helt släpper fram känslorna. Nån skyddsmekanism tror jag som baseras på min förra förlossning. Min förra graviditets avslut. Min brustna tillit till min kropp. Min pappas bortgång. Min väns missfall. Allt det som gör att jag är mer sårbar denna gång.
Jag skulle nog behöva lite stöd och support i att ta fram positiva känslor kring min graviditet.
Att vara gravid, ha ett växande liv i sin kropp. Hormoner som rusar. Den lyckligaste stunden i livet, eller hur var det nu? Jag tror ingen kan begära av dig att du måste vara lycklig över att ha en ny fin liten bäbis på väg, allra minst du. Du har gått igenom så mycket sorg, och det är alldeles färskt. Dina känslor för ditt kommande barn kommer att finnas där, tro mig.
SvaraRaderaOm jag går till mig själv hann jag knappt ens fatta att jag hade ett andra barn på väg. Vardagen med storasyskonet tog upp all tid och jag kände att jag inte hade samma förväntningar och lyckokänslor som när jag var gravid första gången. Jag var rädd för att de känslomässiga banden inte skulle finnas där, jag hade ju liksom inte längtat lika mycket som första gången.
Idag har jag en 3,5-åring och en 1,5-åring, och jag älskar dem båda precis lika mycket! Och de älskar varandra! Att ge vår dotter en lillebror verkar åtminstone vara det bästa vi kunde ha gjort. Syskonbanden är så otroligt starka, de är bästa vänner på ett mycket djupare plan än en "bara" en vän.
Känn ingen skuld i att du känner annorlunda denna gången. Ditt barn hör dina lugnande hjärtslag i magen, just nu behöver han/hon inget annat för att känna sig trygg. Resten löser sig. Det lovar jag. - Anna-Karin
Självklart känns det väl annorlunda med andra barnet! När man va gravid första gången så kretsade ju precis aaaallt runt "mig och min mage", "mitt barn","min bebis"! Allt va spännande och nytt.
SvaraRaderaNu har ju jag bara varit gravid en gång, men jag känner redan nu att den där spännande känslan, när man läste varje vecka om hur barnet utvecklade sig i magen, inte kommer att finnas där nästa gång. Helt naturligt och förståeligt!!
Man kan ju bara ha en första gång, men det betyder absolut inte att barn nr 2 inte blir lika älskat! När den där lilla krabaten ligger på ditt bröst, så lovar jag att känslorna kommer att svämma över. Precis som första gången!
Hannes kommer att bli världens bästa storebror och du o Jonas blir helt perfekta tvåbarnsföräldrar! En komplett familj som älskar varandra över allt annat. Med nära och kära runt om er som också älskar er.
Bebis mår bra i magen och jag kan säga redan nu att jag iaf älskar båda mina brorsbarn :)
Massa kramar från oss tre! Va duktig du är som är mamma, student och gravid på samma gång! En riktig förebild :)
Jag tror också att det kommer att kännas lättare när ni har varit på ultraljudet och dit är det ju bara dryga veckan. Efter det kommer du att känna dig mycket lugnare. Skönt också att du känner sparkar redan. Då vet du åtminstone att lillen lever där inne. Jag känner absolut ingenting ja! Kanske eventuellt någon liten buff eller om det är en fis bara, vem vet?
SvaraRaderaTycker inte det är konstigt alls att det inte är samma känsla som första barnet eftersom ni gått igenom det hela en gång redan. När man är gravid med första så är ju allt nytt. Nu är ni ju trygga och ni vet vad ni håller på med.
Men tänk så viktigt det är med syskon åt Hannes. Så som ni själva har syskon som är er familj och trygghet. Att ha ett syskon är ju de starkaste banden man kan ha, även om man är olika på många sätt. Syskon är villkorslös kärlek!
Puss på dig! Saknar dig!