Sen fick jag en fin kommentar från Elina. Och du framhävde oss som familj och att de banden kommer förbli starka och kanske ännu starkare nu när vi blir fyra. Det är också ett perspektiv som jag kommer ta fasta på. Tack för komplimangerna där i de sista raderna. Blir nästan generad och rörd faktiskt. :) Det är något jag har svårt med. Att se min egen prestation och värdesätta den. Det är många som är så därför borde vi alla kanske bli bättre på att ge varandra komplimanger.
Det här med graviditet har aldrig varit min grej. Jag kan inte påstå att jag tyckte det var urkul förra gången heller. Att se provstickan visa positivt var en otroligt stark upplevelse, ultraljudet var magiskt och det ögonblicket Hannes kom var oslagbart. Men allt det andra var inte riktigt min grej. Kan bero på att jag redan då hade mycket som dämpade min glädje. I början av min graviditet fick pappa beskedet om cancer. En graviditet kan upplevas väldigt abstrakt och overkligt så jag hade svårt att ta till mig även då.
Trodde att denna gång skulle bli annorlunda eftersom jag har "klarat av" en massa saker och borde vara mer redo nu. Men det kommer säkert att komma. Jag behöver bara få tiden att gå så att dagen då bebis tittar ut kommer. Jag har ju några månader kvar...
Tycker det är viktigt att lyfta fram att alla inte upplever en graviditet som fantastisk och gulligullig och sagolik i alla lägen. Det är lätt att ställa de kraven på sig själv som gravid och att anklaga sig själv för att inte känna så. Samtidigt är jag inte deprimerad heller. Det finns en gråzon däremellan. Och där befinner jag mig. Mittemellan sagolikt och depression.
Men era perspektiv ger mig positiva känslor. Så tack tack tack! ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar