Cancer

Jag kan inte tränga undan tankarna. Idag är det exakt tre år sedan pappa berättade att han hade cancer. Minns den kvällen med skräck. Jonas var på bankett och jag var gravid med Hannes. 

Jag gick sönder. Något inom mig kommer aldrig bli detsamma. Jag tror den kvällen ger starkare skräckkänslor än dagen då pappa dog. 

När jag tänker på det så gör det otroligt ont. Måtte jag aldrig behöva höra de orden igen. Inte av någon. Måtte jag aldrig behöva uttala dom orden. 

När vi kom hem till vår lägenhet i Stockholm någon dag senare var lägenheten förstörd av vattenskador. Ett rör hade frusit i väggen och flera månaders reparationer väntade. Inte en acceptabel miljö för en gravid. Vi fick hotell första tio dagarna från vårt försäkringsbolag. Nyår spenderades på hotellbaren. Jag var trasig. Jonas var mitt berg som stod stabil och gav mig trygghet. 

En period som var en enorm prövning. Nu är det över. Men tankarna söker sig tillbaka en kväll som denna. 

Nu ska jag ge mig själv terapi genom färg och pensel och en rosa bebisbyxa.