Ingrids rutor och skyddsänglar

Varning för flummigt inlägg om änglar och andar som säkert provocerar en och annan. 

Nu börjar pusslandet med Ingrids rutor falla på plats. Jag har sytt ihop 150 stycken och räknar med att hinna fixa de femtio sista innan jag kräks på kråkstygn. Heter det ens så? Känner mig nöjd och mäkta stolt att jag genomförde det. Även om det inte är perfekt utfört så är det åtminstone utfört och Ingrids timmar av arbete med rutorna kommer uppskattas i många år framåt. 

Det känns fint att Hannes omges av en mix av saker från hans skyddsänglar och förfäder. Handarbetade med kärlek eller saker med historia. Mormors byrå, pappas hylla, Ingrids rutor, snuttefilt som mormor virkat, vimplar som farmor har sytt, stolar som min farfar svarvade till mig när jag var liten...

Tror det ger en trygg känsla att omges av en gnutta historia. Man brukar ju säga att minnen sitter kvar i väggarna... Hannes pappa har byggt väggarna och det kommer skapas fina minnen innanför dem hoppas jag. 

Har bestämt mig för att måla om hyllplanen på hyllan också så att den stämmer bättre med överkastet. När jag nu har lagt dessa timmar på att sy ihop rutorna för hand så ska inte en hylla komma och sabba. 

Min syn på materiella ting har förändrats enormt sedan pappa dog. Idag värdesätter jag saker med en historia och charm långt före nya massproducerade saker. Kanske hänger ihop med mitt sökande efter rötter. Plötsligt är jag och brorsan äldsta generationen på min pappas sida. Vi ska förvalta "arvet" i form av släkthistoria och allt sånt. Puh! Jag som knappt minns min sons personnummer vissa dagar ska minnas namn och händelser från Winbergs släkthistoria. Mycket kan jag fråga mamma om som tur är. Men de har ändå varit skilda i 20 år. 

Jag hoppas alla skyddsänglar ser efter min familj på bästa sätt.