Har inte haft arbetskompisar sen vi flyttade hit och nu har jag dessutom min klass och skola flera mil bort. Ingår inte i något "gäng" här eller i någon förening av något slag. Mina intressen delas inte av någon i min närhet förutom möjligen Sväris. Vet faktiskt inte nån som jag kan identifiera mig med sen pappa dog. Vem är så som jag? Hur är jag? Att stanna upp och reflektera har alltid varit en stor del av min personlighet. Det är viktigt för mig att "stay true to myself" och ibland funderar jag över om konsekvenserna av det är värda priset.
Jag har aldrig förr tvivlat så mycket på mig själv och samtidigt varit så mån om att fortsätta intala mig själv att jag duger som jag är. Ibland funderar jag om jag retar människor bara av att vara den jag är.
Tror jag lägger mycket själ i huset för att försöka rota mig. Funderar på om det kommer fästa ordentligt innan jag har ett arbete med kollegor här. Ett syfte och en mening just här.
Föräldraledigheten skulle jag kunna spendera precis var som helst egentligen. Så länge Hannes, Jonas och bebis är på samma plats och mormor och några till finns inom ett inte allt för långt avstånd.
Funderar inte på att flytta för det finns ingenstans jag har mer rötter än här. Jag hade ett fäste i Stockholm men det är annorlunda nu. På två år hinner mycket förändras.
Jag bara sätter ord på känslor som finns inuti.
Min största trygghet och motor är Jonas som öser komplimanger över mig och som får mig att känna mig älskad för precis allt jag är.
Idag sa han så här: "Om du i framtiden skulle trivas bäst med att arbeta några dagar i veckan och resten av tiden vilja ägna dig åt något kreativt så vill jag att du ska göra det. Jag fick chansen att lära känna en fantastisk människa som visade mig en ny sida av livet och du är precis som honom. Din pappa."
Vem säger så?? Något så ödmjukt, generöst, omtänksamt, fint och helt övermäktigt på samma gång. Han hyllade min pappa samtidigt som han visar att han vill att jag ska vara fri. Han visar att pengar är oviktigt och att andra saker ger mer lycka i livet. Han sa så som om det vore det mest naturliga.
Det jag och Jonas har... Det är värt att gå genom eld för.
Åååååååååååååååååååååå! Vad jag känner igen mej! Det är fan inte så lätt som man kan tro att "flytta hem" i vuxen ålder. Alla har sitt redan, med umgänge, jobb, traditioner och allt vad det innebär. Jag blev inkastad i Christophers liv när jag flyttade hem, och även om jag trivs i det så önskar jag att jag hade "ett eget". Jag tycker att vi ska hitta på en egen högtid som vi kan göra en tradition av, vad sägs om 1a februari-firande? Sen är ju veckorna vad de är, men allt jäkla vuxenbestyr man har att stå i...
SvaraRaderaKram!
Jag känner också igen mig... Även fast jag inte bott borta på samma sätt som ni gjort. Jag har haft mina vänner och min trygghet i handbollen. Samma dag det kom ut att jag va gravid försvann alla i mitt handbollsgäng! Alla som jag brukade umgås med såg jag inte röken av. Allt roligt vi gjorde blev jag aldrig tillfrågad att vara med på längre, "jag va ju gravid". Och tyvärr är det så fortfarande. Sen är det nog svårt för dom som inte har barn att förstå att det är någon annan som styr ens liv nu. Barnet bestämmer hur dagarna ser ut och allt måste klicka för att det ska funka överhuvudtaget.
SvaraRaderaSen vet vi föräldrar att det är svårt att få ihop vardagen med jobb, handling, mat, möten... Jag själv väljer ofta att bara va hemma med min familj. Det blir liksom enklast så. Men ni vet att vi finns och ni vet vart vi bor. Även fast vi har helt olika intressen så kan vi ha förbannat kul ihop! :)