Straffet

Nu jävlar tänkte jag igår. Med kroppen hög på alvedon tyckte jag att det var dags att göra klart golvet. Det svider i ögonen att se den där sista pusselbiten ligga ofärdig innan vardagsrummet äntligen kan bli klart. Så jääävla typiskt att vi ska bli sjuka när vi äntligen har bollen i våra händer. Att göra golvet själv var ju ett val som skulle göra att vi tjänade tid inte tvärtom. Men influensa-guden tyckte annorlunda.

Med Brunbjörn som coach (han var för sjuk för att anstränga sig fysiskt) så tänkte jag att självklart kan jag lägga fiskbensparkett. Kan själv! Inte ens alla snickare lägger såna golv. Men en gravid frisör med influensa... why not? Jag hanterade spikpistolen med en väldig respekt i början eftersom jag fick för mig att den kanske kunde skjuta åt fel håll som jag sett att en manipulerad riktig pistol gjort i nån gammal film. Men efter en stund så sket jag i om jag skulle bli skjuten eller inte. Bara golvet blir färdigt.

Det blev inte helt färdigt men nu har vi bara en sida av ramen kvar innan golvsliparen kan komma och slipa och olja. Sen kan vi få möblerna. Och katten. Och sen kommer vi leva lyckliga i alla våra dagar.

Sen kom straffet... har haft en vidrig natt med feberdrömmar, kraftig hosta, har vaknat av att jag stått i hallen och yrat... Och nu ligger jag här. På köksgolvet. Men högre feber än de andra dagarna och en mage uppsvälld som en ballong. Förlåt bebis!! Jag trodde jag var frisk. Väntar på att alvedonen helt ska göra sitt så att jag kan äta en bit mat. Jag har gått ner i vikt och det vill jag ändra på idag. Bebis måste få sin näring. 

Brunbjörn har lagt en handduk i pannan på mig med texten Love. Men jag ser bara Ove. Ove i solsidan?