Hannes har varit hemma med Jonas i tre månader och nu är det upp till mig att sära på dem. Så känns det. Jag får ta smällen som "den dumma" som lämnar bort honom varje dag till ett helt nytt ställe med nya fröknar.
Hannes sover oroligt vilket leder till att han blir övertrött och får ännu kortare stubin. Han som vanligtvis sover till 9-10 fast vi nattar honom runt åtta har börjat vakna halv sex när Jonas går upp. Då blir han alldeles stressad över att Jonas "försvinner" och sen måste jag lugna honom ända fram till klockan blir nio. Finalen blir när jag lämnar honom på dagis då han gallskriker, gråter och klamrar sig fast runt min hals så att han blir alldeles illröd och svettig.
Vissa dagar sover han inte ens på dagis så han är ju så trött och nästintill utmattad vissa kvällar.
Det är fruktansvärt jobbigt. Vi ägnar kvällarna till att försöka hålla en övertrött kille på gott humör och pratar känslor som "ibland är man ledsen men oftast är man glad. Ibland är man arg och då kokar det i hela kroppen" osv.
Även om jag VET att dagarna går bra på dagis när vi har gått igenom den jobbiga lämningen så är det så mycket annat som påverkas. Han blir glad när jag hämtar men så fort den första glädjen har lagt sig så ska han visa hur arg och besviken han är. Han tycker säkert att jag är dum som bestämmer över hans liv på det där sättet. Han straffar mig genom att trotsa allt han vet att han kan trotsa och visa sitt missnöje med hela sin kapacitet. Typ skrika och försöka slita sig när vi går hem från dagis fast det kan komma bilar. Får alltid ta den fajten och dra hem honom nu.
Veckorna tär på oss alla just nu och jag hoppas av hela min själ att det vänder fort.
Vad ska jag göra??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar